En älvas ordbävningar

 Det här är en text från skrivkursen jag går just nu, som jag vill dela och spara. Jag har skrivit om det här förr nån gång, men jag minns inte var och när, och det känns viktigt. - - - Var finns platsen där man får sörja det som inte hände? Jag vill veta. Det finns så många vackra gester, riter och traditioner som hedrar det man haft och som sedan gått förlorat; Sorgligt vackra, accepterat vackra riter. En tyst rad med bilar genom centrum, och människor som stannar på trottoaren för att visa respekt.   Var kan Jag sörja den framtid jag aldrig fick? Jag vill klä mig i sorgband, för jag har förlorat en framtid. Men eftersom det jag sörjer är något jag aldrig haft, kommer min sorg aldrig vara vacker eller accepterad, utan bara småsint, kanske patetisk. Jag kommer uppmuntras att rycka upp mig, och någon kommer att påpeka att jag fortfarande är ung. Jag undrar om de skulle sagt samma sak om den jag förlorat hade varit ens nätt och jämnt existerande, en fysisk liten någon som sedan skulle h

You never wanted to do love, you just wanted to have it. "You wouldn't steal a car", but you'd happily be driven around for years on end without ever paying a cent in gas.

Jag köper inte längre hem just den ost som du föredrar, för hemma hos dig gick jag ofta hungrig. Jag söker inte längre efter jobb för både dig och mig, för det gör mig kontrollerande , och du föredrar att ta det lugnt . Jag håller inte längre dagar öppna för dig, för jag är värd lite mer eftertanke än resterna av ditt schema. Jag väntar mig inte längre att du ska vara stolt över mig, för du har alltid haft blicken riktad mot nästa snabba adrenalinkälla. Jag planerar inte längre en framtid med dig, för du slutade utan att känna att det var något jag behövde få veta. Jag pushar dig inte längre att ta det sista steget mot en diagnos, för även om det var jag som var den första att någonsin ställa frågan, så " förstår jag inte hur svårt det är"... Jag räknar inte längre med att du är ärlig, för jag har sett hur du undanhöll sanningar för min skull, och historien rimmar illa. Jag dömer inte längre ditt ex,  för nu bär jag hennes börda, och jag förstår alltför väl varför hon gav upp

Jag har skrivit så lite på svenska den senaste tiden, att jag tror att jag vill skriva på svenska den här gången. Sorry! Knutepunkt 2021 hände, äntligen. Jag insåg redan före det som skulle ha blivit Solmukohta 2020, att det skulle bli mitt tioårsjubileum, men det hände ju sedan inte. Eftersom jag skippade Knudepunkt i Danmark 2019 (första skippandet sedan Norge 2011!), så var det hela 3,5 år sedan jag fick träffa min tribe. Och det Kändes, och Behövdes. Jag hade ingen aning om hur mycket jag behövde det förrän i efterhand. Jag vill inte skriva om föreläsningarna, för jag kan inte göra dem rättvisa. Jag lyssnade på många oerhört bra programpunkter, men missade också minst lika många, för i år handlade min KP-upplevelse om att hitta tillbaka till stammen. "A healing experience", kallade Juhana P det, medan Freja G beskrev det som "I am greedy for life again". Och det är precis det. Jag hann knappt anlända till platsen, så hade jag bestämt mig för att dra en programp

Det luktar förändringar i luften, och jag avskyr förändringar. Jag tycker om att veta var jag har folk, hur landet ligger, vad jag ska förvänta mig. I början av september talade jag min företagshälsovårdsläkare, och vi kom överens om att jag, eftersom jag vill, kan börja trappa ner på mina antidepressiva. Min dos har varit 40, och jag skulle då, samma måndag, börja ta 40 varannan dag och 20 varannan dag. De första dagarna var pissiga, vilket är märkligt, eftersom det inte borde märkas så snabbt, men å andra sidan märkte jag också effekten av medicinen oerhört snabbt, då jag en gång i tiden började på den. Men ja, det var skitjobbigt i ett par tre dygn, sedan var det väl helt okej. Inte den bästa vecka jag haft, men långt ifrån den värsta. Jag sov ganska dåligt och åt ganska dålig, men det jämnade ut sig. Efter fyra veckor skulle jag gå ner till 20 varje dag, det vill säga halva min föregående dos. Det här hände i början av den här veckan och alltså Ho Boy, tisdag var inte en rolig dag.