En älvas ordbävningar

  Bild stulen från Youtube , lyssna gärna på musiken till Jag drömmer drömmar som jag inte vet verklighetshalten på. Jag funderar på en sommar i Stockholm, tankar som är många år gamla men som aldrig haft så stark motivation bakom sig att de skulle blivit till handlingar. Jag flummar om ett lägenhetsbyte, men vad är väl sannolikheten att en Stockholmare skulle vilja tillbringa en sommar i Helsingfors egentligen? Jag googlar "gängse hyra" och tar in skatteverkets information om hyresinkomster som kapitalinkomst, skriver bostadsannonser på både svenska och finska och skickar meddelanden fram och tillbaka på både Blocket och tori.fi. Jag funderar på katten och vaccinationsintyg och djurpass. Jag överväldigas av bostadssituationen i Stockholm och mängden platsannonser på plattformer som ser ut som lurendrejeri. Jag jämför och gör excel-kalkyler och inser att jag inte ens frågat min chef om det är MÖJLIGT för mig att arbeta på distans på det viset... Jag ser det framför mig, kväll

Jag hade ett tidigare idag, ett sånt där ögonblick där allt känns idylliskt och kanske lite överromantiserat men ändå rätt. Jag satt vid köksbordet och rättade frilanstexter, ett stort och helt bra betalt jobb jag blev erbjuden av en stor människorättsorganisation som jag är medlem av och aktiv inom. Jag hade varit smart och anlitat S som korrekturläsare, så det enda jag hade kvar var att sortera ut mina missar och skicka in jobbet. Genderfluid i ett ord, förstås. Bort med ett extra mellanslag. Aj jo, det där är en finlandism. Jag hade lagt på en lista med låtar från Youtube, och mitt i bytet på en sång slog det mig hur bra jag har det. Att jag får jobba med sånt jag verkligen värderar, och är bra på.  Och nu, ett till sånt ögonblick, alldeles nyss. Jag ligger utfläkt på soffan och ser på Captain America (igen) med katten. Jag var så nervös av förväntan inför helgen att jag fick städryck, så lägenheten är städad och fin inför finbesöket som väntar. Jag pratade med E i telefon lite tidi

Alltså jag svär, ungefär varannan tanke i mitt lilla 33-åriga huvud besvaras numera med "KANSKE VI INT."

Jag reste utomlands över nyår. Jag gjorde det lite mot bättre vetande, för pandemin är sannerligen inte inne i något lugnare skede just nu. Men jag betalade egna pengar för det covidtest som efterfrågades, jag bar mask och jag kom fram och hem utan att smittas (jag gjorde ett hemmatest nu i eftermiddags). Jag firade nyåret i Sverige, iklädd yllebyxor och aftonklänning. Det, ni. Det var en utomhusfest som hette duga, med varmt te och militärjackor och filtar att gömma sig under. Jag hittade en fellow finländare som jag hojtade "Hyvää uutta vuotta!" med vid tolvslaget, och jag höll om min avec (inte konjak) så hårt i bussen påväg hem att det tårades i ögonen på mig. Jag fick en allergisk reaktion! Till att börja med var jag säker på att det handlade om damm, men då mina ögon svullnaden igen sökte jag mig till läkare. Vilken fantastisk grej! Jag fick genast ett provisoriskt svenskt personnummer, betalade ynka 200 svenska kronor och trycktes full med betapred. Och alla talade sve