En älvas ordbävningar

En sån där sällsynt kväll då det är oerhört tomt och städat i Hamnen (min och T:s lägenhet), för att fasadremppan kommit till det skede där vi fått nya fönster. De behövde tomt utrymme framför alla fönster. Det har nog aldrig varit såhär städat här under den tid jag bott här. Så här kunde jag ju nästan bo. Jag har jobbat hemifrån för att kunna fösa katterna i trygghet från byggkarlar, och tillbringade eftermiddagen åt att dammsuga, plocka upp och skicka vulgära meddelanden över Messenger. Jag fick vitsordet för min gradu idag. Cum laude approbatur. Jag är så nöjd. Jag är... Klar. Det finns inget mer att göra än att klä mig i finklänning och hämta mina papper. Jag får utexamineras tillsammans med en god vän, antagligen de två sista tolkningsstuderandena som någonsin blir klara i Vasa. Utöver det har min närmaste chef lämnat in en rekryteringsansökan till HR, som det ju kallas, och alla håller tummarna för att jag ska få fast anställning. Jag ska också skriva på det slutgiltiga köpeb

Förlåt för tårarna sa Han och jag trevade med fingrarna över tragiskt torra kinder Stirrar mig igenom en natt en morgon en arbetsvecka och förundras över bristen på känslor Kanske visste jag hela tiden (Kanske hoppades jag ändå). Den som faller långt landar hårt och kanske är min kropp fortfarande i chock och snart kommer känslan och gråten.

En tung dag igår. Drömde mardrömmar som jag glömt sekunden jag öppnade ögonen men som ändå hängde kvar över mig hela dagen. Sov igenom alarmet, men var ändå i tid på jobbet. Pratade med min terapeut, den första sessionen på länge som gav mig något riktigt konkret. Acceptans . Jobbiga tankar och jobbiga diskussioner. Kunde jag nu inte bara vara lite mer som folk i allmänhet. Lite mera... Vanlig. Nöja mig. Men nä. - Idag, mycket bättre. Att få somna tätt intill och sova en hel natt, vakna och lyssna på bristen av vittreskränanden. Balans. Lunch intill Tölöviken och vackra planer med vackra människor. ...och ett människomöte rikare.

Om det inte varit uppenbart för någon i mina närmare kretsar, så faller jag igen. Hårt. Den trevliga typen av fall, där det bara är hjärtat som är i fara, inte kroppen eller psyket. Jag hittar mig själv i världens alla dagdrömmar där tiden stannat och verkligheten är mjukare och vi har alla möjligheter att långsamt lära känna varandra, vänja oss vid varandra och lära oss om varandra. Så är det inte riktigt nu, men jag försöker gilla läget och dränka den mest hysteriska saknaden i jobb och andra rutiner, och det fungerar för stunden. Jag rubbar dock folks cirklar och allting är obekvämt och ångestfyllt just utanför räckhåll och jag gör mitt bästa för att vara en balanserande kraft och stundvis skiter det sig något så innihelllllvete för att jag inte kan hantera allt det som jag känner...Aah. Jag är glödande kol, jag är brinnande olja. Domedagskorpen inom mig ropar högt och förmanar mig att hålla i mig, dra fast säkerhetsbältet och slå på alla bromsar, för snart går det åt pipsvängen

Min man har gett sig av till fronten, och jag vet inte vart jag ska vända mig för att finna ro. Mest sitter jag inne vid bordet och stirrar på mina händer som krampar kring kaffekoppen, undrar vad som sker, om han har ont, om det finns hopp i hans hjärta. "Ett sånt onödigt krig", brukade vi säga åt varandra innan han reste. Stora viljor högt ovanför oss som säger hur saker ska vara, och små människor som måste lyda. Kvällen innan han spände för hästen ändrade han sig, sade att han måste vara med och skapa en förändring för att han skulle få sinnesro. Det var inte mitt val, så jag grät, och nickade. Vårnätterna är kalla än, och då jag inte kan sova går jag över fälten och suckar fram melodin han brukade viska i mitt öra då vi försökte somna tillsammans. Dimmorna lägger sig som slöjor kring min nacke, och jag inbillar mig att de bär med sig hans doft, det är att föredra framom tanken att jag håller på att bli galen av kärlek. Kanske olycklig sådan. Jag lovade att in