En älvas ordbävningar

ÖH. Snoozade typ 40 minuter och var ändå aptrött då jag vaknade. Mitt hår är långt och skitigt och jag hinner inte duscha. Missade bussen vid bytet i Böle med typ 30 sekunder, för typ FJÄRDE gången den här veckan. Varje jäkla morgon. Och då man vant sig vid Helsingfors kollektivtrafik känns det jävligt länge att behöva sitta och vänta på nästa buss i hela 15 minuter. Lyckades välta asken med hallon som jag köpte för att trösta mig, och det blev ett litet hallonkaos i tygväskan. Och ett större hallonkaos på mina ljusa byxor. ÖH. Kaffemjölken på jobbet är slut, för folk börjar ha farit på semester, och i synnerhet så assistenterna.  Gnällde av mig lite åt kollegorna då de uppenbarade sig (jag har börjat vara tidigt på jobb), och kände mig lite bättre. V gick till cafeterian och hämtade mjölk i en kaffemugg, och S bjöd mig på körsbär. Fina kollegor, har jag. Egentligen går det ju riktigt bra nu, jag stressar bara över min lägenhetssituation. Jag hade redan fått ett lånelöfte p

M frågade om jag kunde tänka mig att följa med honom på babysim, eftersom hans fru är upptagen, och han gärna ville ha en till ansvarsfull vuxen med sig. Jag känner mig smickrad. Delvis för att han ser mig som en ansvarsfull vuxen och för att han frågade just mig. Delvis för att han vill bli sedd med mig. För att han inte skäms för att bli sedd med mig, en annan kvinna i hans liv. Och det fick mig att tänka. Varför antar jag hela tiden att folk skulle skämmas för att bli sedda med mig? Oavsett om de har ett etablerat och välkänt förhållande med någon annan? Brain, stop.

...Alltså förstår ni hur lycklig jag är?  Hur mycket kärlek jag har i mitt liv, hur trygg och älskad jag känner mig, och hur förundransvärt och otroligt det är att jag kan och får leva mitt liv på det här sättet. Det är som om karmagudarna skulle hållit årsmöte för första gången på tio år, och nån hostar fram ett "Höööörni gubbkärringar, vi har nog mokat något helt otroligt med den där Linn, hon har gått på minus nu många år i sträck, vi måst göra nåt, å de hastigt...". Nån annan skrapar sig i huvudet och gräver bland pappren. "Ja herregud ändå, vilken tur att hon inte lämnat in besvär om det här, vi skulle råka ut för rejäla skadestånd om nån högre upp upptäckte det här". Och en tredje mumlar fram ett "Mmmmhm, tur att vi inte har nån högre upp, för vi har fått in åtminstone fyra besvärsanföranden, men de har alla hamnat i skräphögen...". Och karmagudarna face-palmar alla samtidigt. Jag talar inte ens bara om kärleken. Allting går liksom lite för bra.