En älvas ordbävningar

  Jag for till Stockholm i helgen, för att träffa släkt och vänner. Det blev inte riktigt som planerat, men jag hann ju för all del träffa både släkt och vänner! På färjan dit reste jag tillsammans med J, som skulle på Sthlm scenariofestival. Dit vill jag också någon gång i framtiden! Vi åt oss fördärvade på julbuffet, och jag bongade finlandssvenska kändisar från Åbo Akademi. Sånt en gör på Sverigefärjan. Mina planer för resan var följande: - Besöka scifibokhandeln - Äta minst en lussebulle - Besöka ett café (eventuellt kombinerat med lussekatten) - Köpa Kränkute - Kolla på vinterskor - Eventuellt besöka ett museum (kanske Vasa) - Söka efter kolor åt Sandra Väl framme i Sthlm på fredag morgon gick jag in till Södermalm och bänkade mig i en amfiteater i Tranströmerbiblioteket - en liten bibba med fint julpynt. Jag dömde tyst alla svenskar utan masker och lyssnade på min nyfinna sånglista med Dark Academia. Det var riktigt fint! På fredag kväll hade jag tänkt åka och träffa Lillebror, m

(Om det behöver sägas så är det här 100 % fiktion)  "Det där är inte okej. Jag tycker inte om när du pratar sådär". Det blir väldigt tyst runt bordet. Under skydd av bordsskivan tar Paul min hand i sin och kramar den hårt, som ett tyst tack för att jag vågade säga till. Jag känner pappas mörka blick på mig innan han öppnar munnen. "Jaha, så du ska komma här och säga till mig hur jag ska tala i mitt eget hus?" Hans ord dryper av passiv-aggressivitet. "Jag menar inget illa", skyndar jag att tillägga. "Men det där är transfobiskt, och jag har många vänner som är trans, så jag vill inte att-". Pulsen bultar högt i mina öron då jag talar, och jag märker hur jag blir arg på mig själv för att jag ursäktar honom.  Han avbryter mig. "Jag bryr mig fan i vem du har som vänner. DU ska inte komma här och vara uppkäftig då du är gäst i mitt hus!" Spänningen i rummet är för mycket. Jag orkar inte påpeka att det var mamma som bjöd in mig, och att hon n

Jag släppte taget om rodret till slut, lät vinden bestämma färdriktningen och takten. Trött på att vara både kapten, styrman, kock och skeppspojke. Snart seglade vi i cirklar. Jag väntade i dygn av stiltje på att du skulle märka något, slog mig ner på däck och avvaktade, men du tog bristen på aktivitet med ro. Du märkte ingenting, då jag satte mig i livbåten och gav mig av. Redan för en tid sedan har jag karvat ut mitt hjärta och placerat det på en bit vacker drivved som nu sakta driver allt längre västerut. Kommer du någonsin att märka att något saknas dig? Saknas dig något?

My lover's got humor She's the giggle at a funeral Knows everybody's disapproval I should've worshiped her sooner Det har aldrig slagit mig så hårt som nu , hur annorlunda det är att kyssa någon under ett lajv, och att kyssa samma person efter lajvet. Hur det verkligen inte spelar någon roll, förrän det är du själv, hen själv. Hur ni kan gå totalt lös på varandra inom ramarna för spelet, medan du utanför den magiska bubblan checkar en extra gång om den rätt så oskyldiga kyssen du stal offgame var för mycket. Hur du i bussen hemåt ganska nervöst håller om hen, och får fram ett mjukt "...I think I'd like to kiss you?", som om du inte tillbringat de senaste 48 timmarna åt att lära dig konturerna av hans läppar. No masters or kings when the ritual begins There is no sweeter innocence than our gentle sin In the madness and soil of that sad earthly scene Only then I am human Jag tillbringade de senaste tre dagarna på lajvet Redemption. Till mina kollegor förkla

Det händer mycket nu. Som typ alltid. Någon smart sa att vuxenhet är att upprepa "Det är mycket nu, men det borde lätta om tyå två veckor", ad infinitum. Jag kan inte direkt säga att det låter obekant. Jag hade en coronascare här för en vecka sedan, efter att jag varit ytterst kulturell och gått på två burleskevenemang samma helg, och vännen som jag bjöd med på det andra evenemanget visade sig ha corona. Jag fick det dock inte, men nu vet jag åtminstone hur långt efter smittspårningen ligger i Helsingfors (6 dagar). Jag har börjat dansa balett! Eller, jag har varit på balettlektion två gånger, och det är oerhört roligt och jag tror att jag kommer att fortsätta åtminstone fram till julen. Inspirationen kom från en lajvkaraktär som jag ska porträttera om ungefär 10 dagar på Redemption. Utöver det lajvet ska jag också på Midwinter i början av januari och Werewar i april. Plus att jag börjat spela Hunter igen - SÅ roligt! Utöver allmänt roligt innehåll i livet så har jag också bö

. Håll i hatten, flicka lilla våga falla, våga fråga vinden biter, biter illa lämnar kärleksfulla märken Håll tillbaka, flicka liten, inte skrämmas, inte skrika vill för mycket, vill bli biten märken synliga för världen Håll mig nära, håll mitt hjärta bitna läppar, biten tunga håll tillbaka, flickesnärta våga vänta, världen vänder .

Paul smuttade på sin drink där han stod lite avsides och iakttog folkhavet som börjat fylla hotellbaren. Han hade bett om en GT, men han var inte helt säker på att det verkligen var det han hade fått. Den kvinnliga bartendern hade sett stressad ut, och Paul klandrade henne inte alls. Det var en väldigt fullpackad kväll, och alla körfestivalens deltagare var uppklädda till tänderna. Paul hade fått hjälp med slipsen av en av sina medkorister, och en annan hade erbjudit sig att stryka lite silverfärgat glitter över Pauls vänstra kind, medan hon insisterade att det skulle passa perfekt med kvällens festtema - framtiden. "Allt med metallfärger är väl futuriskt?" Paul var inte alls säker på det där med glittret, eller något av det andra för den delen. Han drack sällan, men han var rätt nervös ikväll, och en drink eller två kanske skulle hjälpa. Dessutom drack nästan alla andra, och han ville inte verka mer konstig än nödvändigt. Alla andra verkade redan känna varandra, men även fas

Tvättställningen har stått framme hela veckan, jag har fyllt på den allt eftersom och vikt när det blivit torrt, men aldrig kommit ikapp så långt att jag skulle kunnat ställa tillbaka ställningen där den egentligen hör hemma.  Det är oktober, och för första gången i mitt liv köper jag pumpor för att äta dem, inte bara för att skära i dem och ställa fram som prydnadsföremål. En rund, brandgul hokkaidopumpa från den närliggande ekoåkern, en avlång butternutpumpa som jag till och med rostade fröna från, och en riktigt liten och vårtig prydnadspumpa som inte ännu hittat sin plats. Tills vidare står den på en av tabletterna på köksbordet och påminner mig om hur svårt det kan vara. Att hitta en plats. Temuggar överallt; Taika, kantstötta muminkoppar i originalversion och Sarjaton. Geniet i att döpa en serie porslin till serielös! Eller kanske är geniet i själva designen, för varje gång jag går förbi Iittalas hyllor i närbutiken dras min blick till pilmönstret i porslinet, och jag kan inte lå

Det blev inte alls som i filmerna, då de kom.  De var inte skrämmande, de var inte särskilt annorlunda, och de hade såvitt jag vet inte ett enda tefatsformat fordon. Jag minns att jag såg Biden skaka hand med deras ledare i direktsändning. Senare skulle jag berätta om det för mina barn, på samma sätt som mamma brukade berätta för mig om hur hon såg på 9/11-katastrofen i realtid. Tydligen hade de följt våra kommunikationskanaler i ett antal års tid, lärt sig en del av våra språk, och nu bestämt sig för att kontakta oss. De hade frågor. De ville förstå fotosyntesen, våra sociala medier och våra miljöproblem. På många sätt var de som vi, de levde i grupper med komplicerade sociala nätverk, specialiserad teknik och ett mycket högutvecklat resurssystem. De kommunicerade med oss på vårt språk, men med varandra på någon form av telepati som jag aldrig fick förklarat för mig. Om det nu var någon av oss som hann lära sig så pass mycket om dem att det skulle gått att förklara - de stannade ju in

 GOD I FEEL SO VALIDATED