En älvas ordbävningar

Morgnarna är svåra nu. Eller ska vi säga, de går inte alls. Jag stiger inte upp, jag är för trött, och sedan känns allting lönlöst. Det är det där förbannade svart-vita tänkandet. Igår tror jag att jag steg upp 14. Allting var monster. Idag försov jag mig. Igen. Vaknade 11.30. Suckade djupt och ville bara skita i allt. Men på något mirakulöst sätt steg jag ändå upp, klädde på mig, sprayade upp min lätt lila kalufs (sånt händer) och for iväg till kontoret. ... Och allting blev så mycket bättre. VARFÖR ska det vara så svårt att ta sig upp då allt är lättare här. Jag har fått gjort typ en hel dags arbete på fem timmar, jag har ätit morgongröt klockan 12, och jag har fått organiserat upp mitt liv. Plus blivit glad över potentiellt nytt arbete via en avståndskollega. och klagat över sovrutiner med en arbetsplatskollega. Sånt som gör att man orkar. Nu ska jag iväg och träffa VilleminVille, och kanske köpa överprisad djungelsaft och handla glitter och sminkpenvässare. För sånt gör också

Sedan förra hösten är jag egenföretagare, och det är roligt och spännande och tungt och ansvarsfullt. En sak, kanske den största saken som jag haft problem med, är att skapa ett utrymme där jag har arbetsro, och arbetsmotivation. Det visade sig vara mycket svårare än vad jag hade tänkt. Min plan var att ha ett arbetsbord i vardagsrummet, precis som jag hade det i Vasa, och sedan ha ett mindre databord i mitt rum. Nå, så blev det. Och i teorin skulle det säkert funkat bra, men precis som i Vasa så gick det inte. Eller det gick ju, de första... nio månaderna. Men någon ro hade jag inte, och jag kan säkert räkna de dagar som jag arbetade en hel arbetsdag på bägge händerna. Det fanns hela tiden någonting som pockade på uppmärksamheten. Oj, vad jag måste dammsuga. Nej men vad trött jag är, jag behöver nog en tupplur. Nej nu behöver jag nog gå en promenad. Plus att jag ju studerade också. Sådär, ni vet. Jag borde ha ett kontor. Efter att ha konstaterat detta problem med min terape

Ur ingenstans dyker minnesbilder upp. Halvt riktiga minnen, halvt extrapolering. Vi sätter oss på en sliten träbänk mitt i den lilla djurparken, för det är varmt och jag har köpt isglass åt oss från kiosken, och isglassen smälter så snabbt att vi inte klarar av att gå och äta samtidigt. Jag lägger armen om J, som ler lite småfånigt. Ingenting i världen har någonsin känts mer rätt. En äldre man, som kanske var där med sina barnbarn för att klappa kaniner eller getter, tittar på oss. Tittar bort och tittar sedan tillbaka. För honom måste vi se ut som ett nyförälskat lesbiskt par. Jag kysser J på nacken, riktigt på flit. Han är inte alltför långt från sanningen. Då jag ska åka hemåt följer J mig till tåget och vi kysser varandra blygt farväl på perrongen. En ung kvinna går förbi oss, tittar lite på oss, och ger mig sedan ett riktigt stort leende innan hon viker av och kliver på tåget. I mitt huvud är hennes leende ett tyst hejarop, en uppmuntran, ett "tack för att ni vågar".

Det är nu gott och väl tio år sedan jag började blogga på ratata.fi . Jag kollade precis upp att det blivit över 850 inlägg under de senaste tio åren, och då om man bara räknar den bloggen. Jag har också fört otaliga ätstörningsbloggar, varav jag raderat de flesta, och ärligt talat inte vill veta om de andra finns kvar nånstans i cyberspace. En militärblogg har jag också skrivit i tiderna, och en veganblogg. De två finns kvar här på blogspot, men jag har inget intresse av att uppdatera dem längre. En wiccablogg har jag också, och den har jag faktiskt tänkt aktivera igen så småningom. För tio år sedan kunde jag skriva varje dag, långt. Jag skrev om allt, och om inget. Numera är det en bedrift om jag kommer mig för att skriva ens en gång i månaden. Det är trist, och jag skulle vilja skylla på tidsbrist och motivationsbrist och mediciner som gör att min kreativitet slocknat, men i slutändan tror jag det handlar om ren, klassisk lathet. Och det är synd, för jag brukade vara den som var s