En älvas ordbävningar

Det är såpass sällan som jag är på resande fot flera veckor, och dessutom första gången som jag är på arbetssemester, så jag tänkte att jag gärna skriver lite om min vardag på den här paradisön :) Stället vi bor på är rätt makalöst. Det är en stor villa med typ sex sovrum, där jag och Ville bor i en avskild del som har ett stort sovrum med eget badrum och dusch (på bilden den vänstra delen där det sticker ut ett tak). Det är modernt och fräsht, med stora glasdörrar ut mot havet och stora bord och soffor där vi sitter och arbetar under kontorstid. Vi har egen 25 meter lång pool, och jag har tagit som vana att simma innan jag går och lägger mig. Som längst har jag simmat 800 m, och det är väldigt avslappnande, för det är oftast stjärnklart. Jag har också sett fladdermöss många gånger då jag simmat ryggsim och tittat på stjärnorna. Bortom gräsmattan har vi indiska oceanen. Jag har mest gått på stranden och plockat snäckor, för saltvattnet svider på skinnet och jag lyckades

Jag är tyst igen fel sorts tystnad, ett illrött o-ljud. Öppnar munnen för okända öron på andra sidan havet, både det här, och det vanliga. Det är enklast såhär. Inte kommer jag ju ändå att- Jag var ju ändå aldrig- Det är ju inte precis som om- Mina vittror har klätt mig i vittredräkt Och jag bara spillror av människosjälen finns kvar.

Det är nu två veckor sedan jag och Ville gav oss iväg på äventyr söder om ekvatorn, och nu är det en vecka kvar tills vi börjar resan hemåt. Jag skulle kunna stanna längre, men där hemma finns både katter, vänner och andra kära som väntar på mig (för att inte tala om bolånsplaner!). Här kommer nu oavsett en liten uppdatering om resan hittills! Vi reste söndag-måndag 10-11.3, först till Paris och sedan till Mauritius. Vi var rädda att det skulle gå tokigt vid CHG, som ju inte är känt för att vara organiserat och enkelt, men även om vårt flyg var sent hann vi bra, och alla väskor kom med. Platsen vi bor på är rätt otrolig. Jag tror jag ska skriva ett helt separat inlägg om våra vardagsrutiner här, men det är alltså en stor villa med typ sex sovrum, egen 25 lång pool och 25 m till havet. Vi betalar ingenting för boendet eftersom det är V:s arbetsgivare som gett dem förmånen att jobba utomlands, så vi har bara betalat för flygbiljetterna (och naturligtvis mat och så), boende och el

"Söndag 18 mars 2018. Återupptäck den här dagen?" Nej tack, jag vill inte återupptäcka den dagen, för varje gång jag går tillbaka slår det mig hur mycket jag fortfarande känner. Är det det här som är hjärtesorg? Det har alltid varit mig främmande hur folk inte klarar av att vara vänner med sina ex, talar skit bakom ryggen på dem, undviker att gå på samma fester. Är du ens ett ex till mig? Jag vet att jag inbillade mig, och att du gjorde samma sak (som om det någonsin hade fungerat med tanke på din situation), men ingen kan ta ifrån mig mina känslor, oavsett hurdan sanningen i slutändan må ha sett ut. Du skakar i mörkret. "Are you okay..?" Du står på tå då du kysser mig, och det känns som om en osynlig kamera rör sig i cirklar runt oss, fångar ögonblicket från alla vinklar. Palmerna i Lund skrockar åt de nyförälskade ungdomarna som går hand i hand. - Vi kunde aldrig gå hand i hand efter det. Du vek undan

Jag simmar en längd rygg, inbillar mig att det hjälper, och ser att det är stjärnklart. En helt annan klarhet än i min lilla Storstad, där klarhet inte alls är nån självklarhet. En sekund är jag förvirrad, för jag har alltid tänkt mig att jag och alla andra ser på samma stjärnor. Det här är inte mina stjärnor. Helt nya kalla stenar som reflekterar ljus, kanske från världar som dött för flera år sedan. Jag flyter en stund helt stilla, så stilla det nu blir med en ocean som granne, en granne som är av den otrevliga, misshandlande typen. Den slår, och slår, och slår. Sedan fortsätter jag simma, och inbilla mig att det hjälper.

Ja hörni, jag skrev tydligen aldrig något om min slutgiltiga erfarenhet av äggcellsdonationen, dagen då jag gick igenom ingreppet! Hoppsan. Det ska jag korrigera NU, så gott jag nu minns! (Tidigare inlägg om det bl.a. här ) Jag steg in på kliniken på morgonen, rätt nervös. Som jag minns det så blev jag rätt genast erbjuden att gå på toaletten och sedan fick jag sätta mig på en brits i ett rum med skärmar, där jag förstod att åtminstone en annan kvinna befann sig längre bort. Jag minns att jag blivit ombedd att ta på mig mjukiskläder. Först satt jag mest bara och väntade, sköterskan Hanna kom in och pratade med mig, och i något skede blev jag rakt ut beordrar att gå på toaletten, eftersom det tydligen är svårt för kirurgen att se ordentligt på ultran om man har urin i blåsan. Så, jag tror att jag kanske gick på toaletten två gånger till och med, jag minns inte riktigt. De här minnesbilderna är rätt luddiga :3 En rolig detalj här är det, att jag i min väntan plötsligt inser at

Det är ett tag sedan jag skrivit igen, men den här gången har jag så mycket att uppdatera min handfull med läsare om, att jag inte riktigt vet var jag ska börja..! (Green Knights TiedKr1 22-24.2.2019) Jag har lajvat. Förra helgen klev jag för andra gången i Löjtnant Rosencrantz' stövlar, och gjorde något jag inte trodde jag skulle klara av: Jag höll en 40 minuter lång föreläsning på finska. Det här skedde i roll, så med andra ord handlade det om en rakryggad och rätt stel presentation med hög röst som inleddes med "KatseteeenPÄIN, istukaa". Ämnet var "etikett", närmare exakt etikett vid matbordet, introduktioner och hälsningar. Jag läste in mig under dagen, jag och herr Major (AP) gjorde en simpel powerpoint före lunch, och så tillbringade jag 45 minuter inlåst på en toalett för att äta choklad och göra anteckningar. Någon provgenomgång hann jag inte med, men jag vill påstå att jag gjorde riktigt hyggligt ifrån mig trots det. Som tur är min roll inte h