En älvas ordbävningar

 Jag känner mig lättad. Och jag känner mig lättad över att jag fortfarande är lättad. Jag var rädd att det skulle komma en sen och ångerfull reaktion, men åtminstone hittills har någon sådan inte dykt upp. Jag känner mig lugn, och ganska stark, och lättad. Jag förde lussebullar till Kolo idag, det var fruktansvärt trevligt! Vi drack kaffe alla fyra och jag gav Koloborna julklappar, och fick också själv en spontan julklapp. Det var en oerhört bekant och trygg känsla. De finns fortfarande i mitt liv, även om Corona gjort dem till en mer avlägsen enhet än jag hade hoppats på. Jag skickade en del lussebullar med M också, till hans släkt. Det kändes bra. Tanken var att jag skulle kommit med idag, men den tanken kändes mindre bra, med tanke på allt, så jag stannade i stan och har agerat bullbud. En mindre försändelse fördes också till familjen S, och det kändes hemskt uppskattat.  Funderar på att paketera lite paket och kanske göra sockerbrända nötter. Just nu är det rätt skönt att bara sitt

Nu är det nu bara så, att även om jag inte tycker att jag har särskilt högtflygande tankar om mig själv, så är jag värd bättre. Värd respekt. Värd tid och kärlek. Värd... mera. Trött att bli placerad i rollen som mamma, och hälsovårdare, och terapeut, och lärare, och projektledare. Trött på att vänta på förändring, på att se om det var lögn eller manipulation.  Jag börjar så småningom acceptera att jag kanske aldrig kommer hitta någon som vill ägna sitt liv åt att bygga en framtid med mig. Inte för mig eller åt mig, men med mig. Jag ber inte om för mycket. Faktiskt. Men jag ber om, kanske kräver, tid och eftertanke och intresse. Om det inte passar, så är inte heller jag särskilt intresserad. Och det gör mig inte till en dålig människa, det betyder bara att jag känner mitt eget människovärde. Om jag aldrig hittar en sån människa, så betyder det inte att jag inte skulle vara värd det för det. Det betyder att jag kommer fortsätta ha fina människor i mitt liv, bara inte i direkt fokus och