En älvas ordbävningar

Skriva, mer än nödvändigt, för ventilering jämnar ut trycket mellan neuroner Sova, så väl en nu kan då hjärnan håller en gisslan och högläser ångestpoesi på rullande band Rörelse. Som jag vägrar kalla motion på grund av konnotationer. Näring. Fibrer och vitaminer och proteiner och vätskor. Kramar. Enligt tillgänglighet och erbjudanden. Andning. Ut och in och håll andan medan du räknar till distraktion vad var det jag höll på med. Dans, helt separat från rörelse, för jag behöver aldrig tvinga mig själv att dansa. Kontakt. Kastar ut livlinor och ser var de fastnar. Vem som svarar. Aijaa. 

 Det var sent i augusti, och Ylva satt på en av de släta, sneda stenarna intill bryggan med de bara fötterna i vattnet, och en burk lonkero i handen. Ytvattnet var alldes varmt, men hon visste att man lär kunna gå en kilometer mot mitten av Årvasfjärden utan att vattnet går en över låren, och att det sällan blir kallt här. Det var alldeles vindstilla, och från sin plats på bryggan kunde hon höra både musiken från sommarstugan, och det lågmälda skrattet från bastun en bit bort. Någonstans bortom den närmaste udden hördes då och då dova smällar och sprakanden, vilket tydde på att villagrannarnas barn hade börjat venetsiadfirandet tidigt. Än var det för tidigt och för ljust för att kunna se några fyrverkier, men snart skulle det ställas fram stolar på verandan och vinglas på borden. Hon insåg att någon kom gående ut på träbryggan. Petra sa inget då hon kom fram till ändan av bryggan där Ylva satt, utan log bara försiktigt och blinkade mot henne med bägge ögonen, sådär som katter gör för a